Trött familj och så är det Karl-dagen idag!

Redan torsdag och de här dagarna har gått i full speed. C har kurs tis, ons och tors. Kursen är i Stockholm och han har kommit hem på kvällarna. Men föreläsningar sent kombinerat med snökaos har inneburit att mamman har dragit hela lasset. Inte direkt van vid det. Nu märker jag hur mycket vi delar på allt. Även om det på något sätt går smidigare när man är själv. Barnen skärper sig något och själv är jag totalt fokuserad på allt som ska göras. Men det är inte bra. Jag känner nu på dag tre att jag är betydligt mer trött än vanligt. Väckarklockan har ringt 5.00 på morgonen. Och sen har jag också varit vaken.

Dotter på vift
Igår kväll åt jag och barnen middag hos mina föräldar. Det var mycket lyckat och barnen åt och åt. Alice åt med gaffel och jag tror aldrig jag har sett henne så koncentrerad. Jag jobbade hemifrån igår och otroligt passande så gick sladden, som man laddar med, sönder. Och Kalle hade så klart surfat dagen innan och datorn var totalt urladdad. Ja, jag blev en aning vansinnig. Tilda skulle komma hem till mig halvtvå och så skulle vi äta mellanmål och ta det lite lugnt - var tanken. Nej, då fick jag samtal från T:s kompis mamma om att tjejerna hade följt med en annan kompis som bor låååångt bort. Jag hade inte chans att hämta henne och vi var hårda och sa att tjejerna fick vända i dörren.

Ledsen, frusen och skamsen
Jag kan säga att det var en förtvivlad flicka som kom hem. Hon grät och frös och var hungrig. På kvällen frågade jag henne varför hon grät så mycket då sa hon:"För att det var kallt och för att jag kom på att jag inte fick göra så. Sen var jag hungrig och så trodde jag att du skulle vara arg". Ja, ja, hon fick varm choklad och tog det lugnt sen en stund. Och jag tror faktiskt att den där hemska promenaden gav henne en tankeställare. Fy vilken hemsk mamma- men de får bara inte sticka iväg så där. Man har ju noll koll på henne!

Vilken vinter
Snö, snö, Snö och is. Finns det något annat ute just nu. Det räcker nu. Vi har vinter, en riktig vinter i år. Vi åker pulka och vi är ute och vi skottar och vi skrapar vindrutor. Vi är duktiga - vi fixar det här. Men inte mer. Jag vill inte ha mer snö. Nu får solen komma och lite varmare minusgrader. I morse var jag helt förtvivlad. Jag lämnade tre dagisbarn och bad Kalle att han skulle vakta tjejerna i vardagsrummet. Han fick mata dem med kex (obs de fick inte ta av sig vantarna)och läsa leksakstidning för dem. När jag hade kastat på mig kläder och lite rouge och borstat tänderna så hittade jag honom ensam på golvet ätandes kex och kolla leksaker.
"Var är tjejerna?"
"Eeeh, jag vet inte. Jag tror att de gick ut."
"Men du skulle ju passa dem, så att de inte blir snöiga när vi ska till bilen".
"Jaha, men jag läser ju, jag visste inte..."
Och minsann, ute tumlade två småtjejer runt i snön och var så glada. Och jag lämnade dem för att snabbt hämta bilen... Hmmm, hämta. Snarare gräva fram den och sen försöka få bort isen som satt som berget. Det tog sin tid och barnen stod i trädgården och väntade och ville se stora traktorn som skottade och grannarna kom och hjälpte till med all snö på bilden. Till sist anlände vi dagis och som på beställning blev tjejerna jätteledsna. "Mamma, baka", sa Alice. Och Klara började snyfta och sa "Nej, Ann". Ann - som är deras älskade fröken i vanliga fall. När pappan lämnar.

Namnsdagsfika ikväll
Ja, ja, ljuset i vardagen är ändå barnen, livet, att vi ännu är friska, att det är ljust fast klockan är 16, att C:s kurs är slut snart och att allt blir som vanligt, att jag älskar mitt jobb även om det är rörigt ibland, att jag har fått ett nytt visakort som funkar (tappade det andra i fredagskväll), att jag och T och K ska kolla på Robinsson i kväll (fast det är torsdag och skola i morgon), att vi ska fika och fira Kalle ikväll och att han till råga på allt fyller sex år på tisdag. Herregud - kan knappt minnas hur livet var för sex år sen.