Minna mamma, minna pappa

Nu är det mycket min, din, mina och dina. Alice ropade triumferande "min mamma", när jag hämtade på dagis i fredags. Kanske för att jag inte hämtar så ofta. Tokigt nog har Klara missuppfattat och säger "dina kor". Då menar hon "mina skor". Men det blir lite tvärtemot. Förmodligen för att vi alltid svarar "Ja, det är dina skor". Förvirrande.

Tilda på läger
Åter sportlovsdag och åter är hela familjen i farten. Idag håller T till på 4H-läger. Hon älskar det. Går gärna dit själv och lär alltid känna andra barn. I morse hörde Chrille ledarna säga:
- Hej Tilda, det är ju du som alltid går på lägren...
Ja, ja, då får hon vara med alla djur, få frisk luft och dessutom lära känna andra barn. Och vi kan jobba med gott samvete. Men på fredag ska T och mormor vara tillsammans. Förmodligen åker de ner på stan och mysar.

Tankeläsare
Tänk om någon kunde läsa tankarna som jag har om barnen. När stressen är som påtagligast och tjejerna hänger runt benen och T och K tjafsar, då är inte tankarna så sockersöta. Men så fort man får lite distans och hinner reflektera så uppskattar man vardagen och familjen så otroligt. Nu speciellt när tvåårsdagen närmar sig så tänker jag mycket på hur det var för två år sen. När jag var höggravid och vi precis hade flyttat till huset. Då var jag full av orostankar för hur det skulle bli. Speciellt med Tilda och Kalle. Vi var ju en färdig familj som ville lyxa till det med en trea. "Vad har vi gjort? Hur ska det bli? Hur ska barnen fixa två bebisar?". Många sånna tankar var det.

Systrarna är självklara
När jag idag ser T och K så är jag så stolt över dem. De ser sina syskon som en självklarhet. När Kalle pratar om sina systrar som skrattar han åt något de säger eller berättar om något tokigt de har gjort på dagis. Tilda kan notera utvecklingssteg och på kvällen kan vi prata om vad de har gjort eller sagt, hur det var förut och hur det kommer bli när alla blir större. Helt otroligt. De bara ser vår stora familj som naturlig och tänker aldrig på hur det skulle ha varit om inte småsystrarna fanns. Och ofta får de stå tillbaka och vänta på sin tur. När exempelvis kvällen kommer så har småsystrarna första prioritet, så att vi får de i säng först. Därefter har vi tid för storasyskonen. Och det funkar. Ingen avundsjuka utan de stora fattar att de vinner på det också. Sen så klart - bråk,skrik och tjafs ingår i vardagen också.

Hemgång
Lite djup blev jag nog nu. Men ibland stannar man liksom upp. Nu ska jag inte stanna upp mer. Nu ska jag hem till familjen. I morgon väntar eftermiddag i Stockholm med jobbet. Kul, hoppas inget snöoväder väntar bakom hörnet...
/Anna