Far är rar

Helgen som gick var riktigt bra. Lagom mycket att göra och jag och Chrille lyckades rensa förrådet rejält. Har så mycket saker där och det blev flera svängar till tippen. Men än är det absolut inte klart. Drömmen är mer rensning och ordning och reda på de saker som ska vara kvar. Vi har ju så många leksaker som inte ens har packats upp sen flytten. Saker som småtjejerna kan leka med nu. Saker som vi kanske annars köper i julklapp till dem. Det vore ju totalt meningslöst!

Och så var det fars dag igår. Lördagen var Christerdagen som vi firade med blommor och choklad. Och igår var det pappans dag.
Jag och Tilda var och shoppade efter stallet i lördags. Vi ville att alla barn skulle ha varsin present i handen. Och det lyckades vi med!

Här är hela barnaskaran:


Som den självklaraste sak i världen började Alice och Klara slita upp paketen. Hmmm, inte riktigt lärt sig hyfs vid presentöppning ännu.


Glad far i alla dar så blir mor för evigt rar!

Två små björnar

Våra små busbjörnar i trappan. Det är frihet på hög nivå att helt själva ta sig upp och ner mellan "uppe och nere" i huset. Efter att grinden monterades bort för några månader sen sticker nu Alice och Klara själva ned i källaren och leker häst eller med tågbanan eller åker rutschkana. Det känns bra. Lite mer space så att säga...

Annars så här en vecka senare: Tiden rullar iväg som en supersnabb snöboll... Ja, vi har ju fått försmak av snö och vinter här hemma. Varken jag eller min äkta hälft var lyckliga igår när det blåste, snöade och blev halt. Och så idag är det tö. Vatten och blött överallt och nu i kväll ska allt frysa på. Som en smäck. Vintertider är inte riktigt vår grej. Men jag kanske bör tillägga att barnen var överlyckliga och lekte ute i mörkret och skottade och gjorde snöbollar. Alltid något.

För en vecka sen låg min kära vän i värkar och några timmar efter att jag skrivit så fick hon en fin, perfekt liten bebisflicka. Grattis, grattis. Helt underbart. Flickan är ännu namnlös - tror jag. För det är inte lätt det där med namn. Hissnande när man tänker på att man ger en människa ett namn - för hela livet. Inte svårt att vissa drabbas av beslutsångest. (Alice var namnlös en vecka efter nedkomst, hon låg där namnlös med syster Klara brevid sig. Det var barnmorskorna på BB som fick nog och sa att de kan inte säga Klara och bebis nr. 2).Ebba, Alice, Ebba, Alice - ja, det blev Alice!

För övrigt så rullar det välbekanta ekorrhjulet på i en fruktansvärt hög fart. Jag och C sitter som klistrade och kommer inte ur. Förra veckan fick vi höstens första vab-dagar. Det var Klara som fick lite feber och höstblåsor i munnen. Ack vilket humör hon bjöd på. Och ack vad trötta och slut vi var när helgen och storfamiljslivet tog vid. Det behövs inte mycket för att få föräldrarna ur balans.

Jobbet bjuder på mer jobb än någonsin. Ungarnas aktiviteter blir fler och fler. I husets behövs vissa insatser. Vissa nödvändiga, vissa bara för trivselns skull. Men, en sak i taget och vi får ta det nödvändigaste först. Tillexempel att laga taket över källartrappan så att inte snövatten läcker in, fixa elementen i alla rum så att inte några av oss dör av köldchock, se till att alla barn har reserv-vantar i dessa snö/slasktider och tillexempel att betala alla skolkort som har legat i köket över en månad...

November känns lika intensiv som maj gör på våren. Konstigt - så har jag aldrig upplevt det förut. Kanske en insikt rikare. På återseende!

Efter långhelg kommer vardag

Och det tycker jag är riktigt skönt! Det är intensivt med tre dagar ihop - mitt i mörkret och alla aktiviteter. Sex personer är många. Jag inser mer och mer att det är så många individer, viljor, känslor, humör att ta hänsyn till. Puh, hoppas, hoppas jag utvecklar ett större tålamod och en förmåga att slå bort den blixtrande ilskan när allt kaosar ihop sig och blir rörigt och jobbigt.

Var och en så mår alla i familjen jättebra. Tilda är strålandes lycklig på sin skötarkurs i stallet. Kalle har fullt upp med alla kompisar, kalas, hockey och innebandy och idag fick han gå på fritids med alla stora barn. Alice och Klara är förkylda men fulla av idéer och påhittiga med lekar och bus.

Igår var jag med småtjejerna i stallet och det var spännande. Oj, vad de tjattrade. En häst hade gjort sig illa i pannan, en annan var smutsig, en tredje visade tänderna.
- varför då, varför gör den så, vad heter den, frågor, frågor, frågor - som kräver svar.

Nu ska jag träffa mina kära vänner och äte middag. Mysigt och kul att ses. Men aj,aj,aj. Min äldsta vän ringde för en stund sen. Hon väntar sitt andra barn, beräknat om drygt två veckor. Men igår hade värkarna börjat och hon var riktigt trött. Jag mer eller mindre tvingade henne att åka till sjukhuset. Vilken nytta har hon av att gå hemma och vanka och ha ont och varken veta in eller ut. Dessutom har de en liten son att placera ut om förlossningen drar igång i natt. Nej, hoppas hon har åkt nu så får de se om det är dags.
Jag tänker på dig nu!!! Styrka, styrka.