Våra små busbjörnar i trappan. Det är frihet på hög nivå att helt själva ta sig upp och ner mellan "uppe och nere" i huset. Efter att grinden monterades bort för några månader sen sticker nu Alice och Klara själva ned i källaren och leker häst eller med tågbanan eller åker rutschkana. Det känns bra. Lite mer space så att säga...
Annars så här en vecka senare: Tiden rullar iväg som en supersnabb snöboll... Ja, vi har ju fått försmak av snö och vinter här hemma. Varken jag eller min äkta hälft var lyckliga igår när det blåste, snöade och blev halt. Och så idag är det tö. Vatten och blött överallt och nu i kväll ska allt frysa på. Som en smäck. Vintertider är inte riktigt vår grej. Men jag kanske bör tillägga att barnen var överlyckliga och lekte ute i mörkret och skottade och gjorde snöbollar. Alltid något.
För en vecka sen låg min kära vän i värkar och några timmar efter att jag skrivit så fick hon en fin, perfekt liten bebisflicka. Grattis, grattis. Helt underbart. Flickan är ännu namnlös - tror jag. För det är inte lätt det där med namn. Hissnande när man tänker på att man ger en människa ett namn - för hela livet. Inte svårt att vissa drabbas av beslutsångest. (Alice var namnlös en vecka efter nedkomst, hon låg där namnlös med syster Klara brevid sig. Det var barnmorskorna på BB som fick nog och sa att de kan inte säga Klara och bebis nr. 2).Ebba, Alice, Ebba, Alice - ja, det blev Alice!
För övrigt så rullar det välbekanta ekorrhjulet på i en fruktansvärt hög fart. Jag och C sitter som klistrade och kommer inte ur. Förra veckan fick vi höstens första vab-dagar. Det var Klara som fick lite feber och höstblåsor i munnen. Ack vilket humör hon bjöd på. Och ack vad trötta och slut vi var när helgen och storfamiljslivet tog vid. Det behövs inte mycket för att få föräldrarna ur balans.
Jobbet bjuder på mer jobb än någonsin. Ungarnas aktiviteter blir fler och fler. I husets behövs vissa insatser. Vissa nödvändiga, vissa bara för trivselns skull. Men, en sak i taget och vi får ta det nödvändigaste först. Tillexempel att laga taket över källartrappan så att inte snövatten läcker in, fixa elementen i alla rum så att inte några av oss dör av köldchock, se till att alla barn har reserv-vantar i dessa snö/slasktider och tillexempel att betala alla skolkort som har legat i köket över en månad...
November känns lika intensiv som maj gör på våren. Konstigt - så har jag aldrig upplevt det förut. Kanske en insikt rikare. På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar